Då har halva tiden av Photoshop World klarats av, tänkte sammanfatta mina intryck lite här.
Det händer ju ganska mycket saker så det är svårt att hinna med allt, ännu svårare att välja vad man skall prioritera. Vissa är ju bra på att skriva säljande texter om sina föredrag, andra är bättre på att inspirera och prata riktigt bra under själva föredragen.
Jag tror att jag skrev det redan förra gången jag var här, men jag saknar verkligen en gradering av de olika passen. Microsoft använder det på alla sina kurser, oavsett var i världen man anmäler sig till en kurs så kan man få veta vilken nivå den ligger på. Med 4000+ deltagare så är det självklart att många befinner sig på olika nivåer.
Personligen tycker jag dock att det kan vara lika givande att titta på ett nybörjarpass som ett expertpass, dels beror det ju väldigt mycket på vem som pratar, dels är det väldigt lärorikt som utbildare själv att se hur en expert hanterar att lära ut något enkelt till en målgrupp utan förkunskaper. Sen är det inte alltid det lyckas.
Här kommer en kort resumé av de olika passen jag har varit på såhär långt.
Öppningsanförandet (aka Opening keynote)
När jag va här 2007 blev jag grymt imponerad av öppningen, otroligt välproducerat och tight. Det va själva öppningen även i år, men sedan tappade det en del. Ett ganska segt parti med ordvitsar följdes av en ovanligt lam dragning av ”Dr Brown”. Ni kan se nästan hela öppningen i Terry Whites blog http://terrywhite.com/techblog/archives/3572.
Det som inte är med där är nog den pinsammaste biten, alla som skall gå på Photoshop World kan skicka in bilder till en tävling som heter ”Guru awards”, det är olika kategorier och ofta väldigt bra foto och Photoshop jobb som visas upp. Två stora missar detta år dock, bilderna som visades va typ 1/3 av skärmen vilket gjorde att man inte riktigt såg dem. Sedan när pristagarna skulle upp på scenen efter varje kategori så var de helt oförberedda på detta och alla sprang inte upp. Det skulle inte stört så mycket om inte prisutdelaren från NAPP stått å hånat de som inte snabbade sig tillräckligt. Om de va oroliga för att hålla tiden (vilket de nu fick problem med), varför inte förvarna pristagarna, eller för den delen alla nominerade å ha dem placerade på några rader längst fram. Att hålla på att häckla dem på väg fram är bara pinsamt och tar helt bort publikens fokus från att de faktiskt är på väg fram för att de har skapat något fantastiskt.
Fixing Common Image Problems – Dave Cross
Så va det äntligen dags för det första passet, Dave Cross är en av NAPPs egna stjärnor. Personligen tycker jag att han är ganska trevlig att lyssna på, han har en lagom nivå humor som ligger nära min lite ironiska läggning.
Överlag tycker jag att detta var ett bra pass, lagom mängd information och mycket väl avhängt i tid. Jag vet inte hur vanliga problemen han visade är, visst är vitbalans ett vanligt problem, men kanske inte lika vanligt att man vill färga ett vitt klädesplagg eller göra ett svart plagg vitt… men visst det kan ju vara kul på nästa brudpar att skicka ut alla förhandsgranskningar med rosa klänning och vit frack.
En annan viktig sak som Dave påpekade som jag ofta själv har svårt att sätta orden på är varför det är så bra att kunna flera olika tekniker att göra samma sak i Photoshop (eller andra program med för den delen). Det är alltid bra att ha en ”plan B”. Många saker klarar man av att fixa snabbt och enkelt, men ibland fungerar inte standardlösningen, då är det bra att veta vilken väg man skall ta.
Creative Lightroom – Katrin Eismann
Jag såg inte Eismann förra gången, vilket jag ångrade lite efteråt… så jag har kompenserat nu genom att redan varit på två föreläsningar med henne.
Som författare, lärare, fotograf och retuschör så har hon allt som krävs för att få till en bra föreläsning. Den pedagogiska biten finns, kombinerat med känslan för att hålla en tråd igenom föreläsningen. På detta lägger man sedan verklighetsanknytningen från att faktiskt jobba med det hon pratar om och en konstnärlig vinkel från det egna fotograferandet.
Sen blir det ju ännu bättre av att hon verkar jobba lite på samma sätt som jag själv gör :-) Om man inte vet varför man tagit bilden när man får upp den på skärmen så är det ingen idé att gå vidare. När man väl hittar en bild som man kommer ihåg varför man tog så gäller det att få den att se ut som man upplevde den (eller ville uppleva den) när man tog den. Å även om man skall göra något väldigt kreativt och konstnärligt med bilden så är alltid första steget att få bilden så neutral som möjligt.
Sen har vi samma nyckelfunktion i Lightroom när vi arbetar kreativt med våra bilder, virtuella kopior, de är ju bara underbara. Tar (nästintill) ingen plats på hårddisken, riskerar aldrig att förstöra något och de är mycket lätta att kasta om man inte gillar dem eftersom man ju faktiskt bara slänger en hög inställningar istället för en fil man jobbat på.
Det var allt jag hann med på dag ett. Jag missade en massa sociala event som fotopromenader, podcastinspelningar och nerdiga fester…
Dag två har varit lite mer upp och ner såhär långt, här kommer en sammanfattning av det jag har sett hitintills.
Lightroom for Wedding Photografers – Davis Ziser
Jag såg David förra gången också, då störde jag mig på at than visade en hel del bilder och mest marknadsförde sig själv. Han har lyckats plocka bort det egna bildspelet men nu marknadsförde han istället rätt ohämmat och återkommande sin egen seminarieturné…
Det är kanske orättvist mot honom också att kritisera hans kursbilder eftersom jag inte vet om de är representativa för det jobb han normalt presterar, med tanke på att han 2007 va en stark förespråkare av JPEG och gör rätt från början så kändes det nu som att han kör allt på auto i kameran för att sedan rätta till det i Lightroom och gömma tråkiga bilder med extrema vinjetteringar.
Det är ju också ganska svårt att bli inspirerad efter att ha varit på seminarier med John Michael Cooper (http://www.altf.com/) och Jessica Claire (http://www.jessicaclaire.net/) som båda har ett helt annat bildspråk som absolut inspirerar mig mer… sen att jag själv ligger närmare David är en helt annan sak :-)
Han hade lite kul insikter, bl.a. hade han räknat ut ur lång sträcka fingrarna behöver förflytta sig om man i första urvalet använder en 5 gradig skala när man betygsätter istället för att som han gjorde bara sätta 1:or på de man skall spara och ingenting på de som skall kastas.
Personligen använder jag en enligt mig ännu enklare och bättre metod när jag går igenom mina bilder i Lightroom. Jag ser till att Caps Lock är nedtryckt sedan har jag tre fingrar på knapparna 1,2 & 3. Jag sätter 1:or på bilder som skall kastas, 2:or på dem jag vill behålla och på ett fåtal bilder sätter jag en 3:a, det är de bilder jag gör i ordning lite extra direkt för att skicka till brudparet på en gång.
Sen förstår inte jag de som förespråkar att ha en Lightroom databas för varje uppdrag, då slår man ju liksom bort benen för de bitar som Lightroom faktiskt är bäst på. Att organisera och kategorisera bilder. Det känns ju helt onödigt att använda metadatabitarna om man inte kan söka genom alla bilder man har tagit, man kan iaf ha det senaste året i en databas. Jag har t.ex. ett automatiskt urval i Lightroom som visar alla bilder med 4 eller 5 stjärnor, tagna de senaste 12 månaderna och kategoriserade som bröllopsbilder. Försök göra det med 35 olika databaser liggandes på en server.
Davids motivering var att de lätt kunde kopiera över hela katalogen med databasen och alla förhandsgranskningar till en annan dator när någon annan skulle jobba med dem och på så sätt hade de löst att Lightroom inte har något nätverksstöd… Men de har ju ingen garanti för att inte flera kopierar över en mapp samtidigt, om de inte raderar filerna på servern, vilket känns vanskligt.
Det positivaste med föredraget va helt klart att jag åter blev inspirerad att lägga upp mer eget material runt Lightroom, så det kommer ju kanske till nytta för er som läser min blog.
Nu måste jag ner å se lite mer av dagens seminarier… hoppas jag hinner skriva mer ikväll.